Ledsen älskling men du har nog något genfel…!

Jag har alltid intresserat mig för genus och jämställdhet. Nu när jag väntar barn så har det blivit ännu viktigare för mig att läsa på och filosofera kring ämnet. För var går gränsen mellan arv och miljö? Vad är psykologiskt och vad är nedärvt i generation efter generation?

Det är ett svårt ämne att sätta sig in i. På något sätt så finns det inget rätt och fel. Föräldrar vittnar om söner som tagit dockor för att köra dem längsmed golvet med ett brummande ljud och döttrar som vägrar annat än rosa och glittriga kläder. Det som slår mig då är inte alla dessa artiklar och forskningsresultat jag läst. Det jag tänker på är ”hur lat får man vara?”. Många av dessa föräldrar, dagisfröknar och lärare har fastnat i någon sorts anti-genusträsk som håller fast dem som om de gått ner sig i sirap och honung. Vissa hamnade där för att de helt enkelt inte förstod bättre, många hamnade där för att de var så lata att de bara följde strömmen.

”Det sitter i generna” får jag höra och i mitt huvud ekar mitt svar till mig själv: Ger du flickebarnet ett rosa rum, läser böcker om prinsessor och säger ”gud vad du är fiiiiiin” varje gång hon bär rosa/glittrigt/klänning så är det väl självklart att hon kommer att älska rosa, prinsessor och glittriga tyllklänningar?
Eller om det är en pojke så lyder svaret i stil med:

Varje dag lyfter du upp honom med orden ”min stooora pojke”, ger honom klossar och flygplan och bilar att leka med och påpekar varje gång ett fordon åker förbi. Och du vill påstå att det är generna som styr?

Bildkälla: http://babyrooms.tk/boy-room-decor/

Många dagar skrattar jag mest åt dem. I tron att jag är så mycket bättre (vilket jag inte är, alla är ju lika mycket värda). Här sitter jag, obrydd som vanligt och väntar barn med en fjolla. Jo, det är sant. Min sambo måste ju uppenbarligen ha något genfel och vara fjolla. Rosa är en av hans favoritfärger och han har 5 hål i öronen (+2 gamla töjhål). Han måste matcha sina kläder även om han bara ska stanna inne hela dagen och det är otänkbart att ha en jacka där en söm gått upp, även om det bara är i innerfodret. Han är grymt bra i köket och skrattar tills han får kramp när han ser hur dålig jag är på att sy (både för hand och på maskin). Och här sitter jag. I mjukisbyxor som är trasiga, knallblå och fläckiga. De dagar jag är hemma gör jag sådana där manliga saker som att elda, lasta in ved och skotta snö. Jag minns inte när jag använde smycken sist och sist jag klädde upp mig var min sambo smakråd och stylist. Jag använder knappt smink och när jag gör det så är det för estetikens skull. Jo, visst. Något är fel i genetiken.

Och de självklara bitarna orkar jag inte ens ta upp. Sådana saker som att kvinnor är ”pyssligare” av sig och har bättre sinne för detaljer, samtidigt som en stor majoritet av kirurger är män.

Avslutningsvis vill jag ändå säga att min kära ”fjolla” till sambo sa det bäst.
Jag: Om vi får en dotter ska hon inte bli nått jädra våp.
Sambo: Jo, det är klart hon ska… om det är det hon vill.

Skam (1)

- Men det måste ju vara något fel…?
- Hur då tänker du?
- Det här med att du skäms hela tiden, för allt som sker. Litet och stort, nytt och gammalt, eget och även andras.

Det är sant. Jag skäms för allt, vare sig det anbelangar mig eller ej. Känslan som alltid återkommer och alltjämt gör mig förvirrad. Det blir svårt att hantera resten av världen med all denna skam i kroppen, de andra känslorna svärtas ner och åsidosätts.

- Finns det nått tillfälle du inte skäms?
- … Tror inte det…
- Skäms du när du leker med dina katter?
- Jo, för det är ju fånigt med tanke på att de ignorerar alla mina försök.
- Och när du för ett samtal?
- Då tappar jag tråden och orden, stakar mig och tillslut är jag bara tyst för att jag blir arg.
- Arg?
- … På att jag skäms…

Det tillfälle då jag väljer att yttra mig är alltid fel och jag är och förblir missanpassad. Mina åsikter är felaktiga, solkade med fördomar och kliniskt rent fakta från allehanda tidningar och böcker jag har läst.

- När tror du det här började? Att det blev ett problem i ditt vardagsliv?
- Det har väl blivit jobbigare och jobbigare med åren som gått. När jag var liten hade jag inga problem med att föra diskussioner, prata med främlingar, hålla tal och så. På den tiden kunde jag sträcka mig till att skämmas för att jag faktiskt gjort något fel. Nu kan det ju bli så sjukt att jag skäms i förväg i fall att något skulle hända när jag är på ica eller cyklar eller är barnvakt…
- Hur tänker du att du skulle kunna göra fel om du är barnvakt?
- Inte vet jag. Göra något dumt, säga något dumt. Man ska ju vara ett bra föredöme för barnen så då kanske inte jag är den bästa barnvakten…

Ska man leka Freud hade jag direkt fått en fet diagnos med slutsatsen att problematiken uppstod av någon sorts sexuellt våld vid ung ålder eller liknande hittepå. Men det behöver inte vara så extremt, för mig räcker det med att jag alltid tvingat mig själv att vara bäst. Kraven jag satt på mig själv har blivit mitt fall.
Mina krav, mina regler, jag dömer mig själv och jag dömer till döden.

Om jag håller med, är jag inte feminist längre då?

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: För en man är otrohet naturligt – monogami är onaturligt. Att du lite då och då känner ett behov att sätta på någon annan än din flickvän som omväxling är inget du ska känna dåligt samvete över.

-Ur ”10 budord för den otrogne mannen”

Om jag håller med, får jag då inte kalla mig för feminist längre? Visserligen tycker jag fortfarande att de as som är otrogna ska få bambu-tortyr-sittandes-på-en-stol men det är fortfarande förhållandet det är fel på*, inte personen. Bara för att man älskar en person så betyder det inte att den del av hjärnan som reglerar din attraktion till andra än din respektive dör knall fall. ”Att du lite då och då känner ett behov att sätta på någon annan än din flickvän som omväxling är inget du ska känna dåligt samvete över” och det samma gäller de som har pojkvän. Det är helt normalt, för att inte säga helt jävla normalt, att kunna tycka andra är attraktiva, snygga, sexiga osv. och till och med undra hur det skulle vara att älska med (/knulla/jöka/sätta på) någon annan än din respektive, även om hen är det bästa som hänt dig och du redan kan se hur ni kör rullator-race som 97 åringar.

Med andra ord, lägg av med att döma mig för att jag googlar ”Edward Cullen shirtless’, ”Angelina Jolie bikini” och ”Naruto Sasuke Yaoi’.

*=Om den ene är otrogen är förhållandet redan fuckat men (MEN!) det betyder inte att den andre -trogne- partnern gjort något fel. Det är den som är otrogen som uppenbarligen är dum i huvet och inte kan göra slut innan den går och skaffar sig lite härlig kondylom.

Att vara våldtäktsman..

Det är ytterst sällan jag blir arg men när det handlar om sexuellt utnyttjande och våldtäkt kan jag få panik då min ilska riskerar att ta över handen.
HÄR finns ett skitbra inlägg om tankarna som infinner sig när man väl kommit till den punkten i sitt liv då man inser att det inte var ens fel utan den andre begick ett brott. Mycket läsvärt.

Äntligen lite (bd-)S&M (eller: ”Själv så lever jag i celibat tills dess att jag gifter mig”)

Är begreppet BDSM nytt för dig? Läs mer om det längst ner i inlägget.

Aftonbladet rapporterar att Rihannas låt ”S&M” (i Storbritannien omdöpt till ”come on”) blivit flaggad som barnförbjuden. (länk)  Äntligen! Inte äntligen som i ”äntligen fattar folk att populärmusik med tillhörande videos är barnförbjudna”, inte heller äntligen som i ”äntligen får jag se Rihanna bunden samt se henne piska fasttejpade, vuxna män”, utan äntligen som i äntligen tar någon upp ämnet i media (bdsm och fetischer). Provocerande?  Jo, visst men ska du slå så slå hårt.

Vad folk gör i sina sovrum angår inte mig dock betyder det inte att jag inte blir irriterad på folks okunskap och därmed stör mig på dumma uttalanden. Tjatet om att homosexualitet är fel och att bisexualitet om något är än mer fel (eller värre: att det är något ungdomar ”diagnostiserar” sig själva som för att få uppmärksamhet) är uttjatat, så den farsen tänker jag inte dra upp nu. Det jag syftar på är folks okunskap kring sex. Gällande vanligt sex samt det sex som är sk. utöver det normala.

Så gott som alla människor har en dragning till något inom sin sexualitet och i sitt sexliv (och jag måste även notera att bdsm i flera fall inte handlar om en sexuell njutning). Många ryggar tillbaka när man nämner böjelser som viljan att bli piskad, njutning i att spotta någon i ansiktet och män som vill klä sig i kvinnounderkläder. Jag påstår inte att detta är mer ”rätt” än viljan att bli tungkysst, njutning i att ge någon oralsex eller att ta ett varmt bad tillsammans medan man äter chokladdoppade jordgubbar och dricker champagne. Dessa saker är olika personers fantasier och njutning och jag förstår inte varför man ska lägga sig i andras sexliv. Missförstå mig inte nu, jag säger inte att barn ska se denna videon, det är inte det jag talar för. Vad jag menar är att det är dags för oss att våga vidga våra vyer när det gäller det tabubelagda ämnet: sex. Därmed kommer vi in på ämnet fetischer och sexuella böjelser. Eftersom detta ämne är fruktansvärt stort, knoppar jag här med av för en kort förklaring till vad BDSM är och innebär.

BDSM är ett samlingsnamn för flera böjelser och ”lekar” (beteenden). BDSM är, oavsett vad många tror, inget tvång utan sker under mottot säkerhet, nykterhet och samförstånd. ”Lekarna” får aldrig ske mot någons vilja utan sker på bådas villkor. De som vet vad de gör använder sig av stoppord som exempelvis: ”gult” (= lugna ner dig, var försiktigare) och ”rött” (= sluta, jag vill inte längre). Man brukar även ha sk. safelists*, alltså säkerhetslistor, där man skrivit ner vad man går med/vill ha respektive ej går med på/ej vill ha. BDSM handlar inte om ren smärta, vilket är den största missuppfattningen, utan ”smärtan” har en egen bit i det stora pusslet. Alltså måste man inte njuta av smärta bara för att man gillar BDSM.

”Lekarna”:
Bondage (B)
När man binder någon. Det kan t.ex. vara med handklovar, tejp eller rep och det kan vara allt från löst (så pass att den bundne kan komma loss själv utan större ansträngning) till väldigt hårt (den bundne kan inte under några omständigheter komma loss och får blåmärken).

Bondage och disciplin (B & D)
Disciplin står för biten då den dominanta ger den undergivna order som den undergivna ska följa. Följs de ej blir konsekvensen ofta ett straff (inom de uppsatta reglerna/säkerhetslistan). Ordern som ges kan skilja väldigt mycket från person till person, situation till situation.

Dominans och underkastelse (D & S)
Kärnan i BDSM måste ändå vara den dominanta och den undergivna då det är vad samspelet handlar om. Den ene bestämmer och den andre lyder. Eftersom den ena underkastar sig är det viktigt med säkerheten, stoppord och säkerhetslistor.

Sadism och masochism (sado-masochism, S & M)
Sadister är de som njuter av att tillfoga smärta och masochister är de som njuter av att tillfogas smärta. Vi talar inte ren smärta á la lemlästning här så släpp den tanken. Smärtan som ges eller tas kan vara allt från att brännas med tändstickor och piskas till ”smärtan” att bli daskad på stjärten och få flytande stearin/vax/paraffin på huden.

BDSM är oftast (?) en del av sexlivet men kan även vara en del av vardagen. Viktigt att poängtera är att vi inte talar om någon som är kuvad av sin partner eftersom ”hen vill att det ska vara så” och det är inget som genomsyrar samlivet utan det är allt ett spel. Om du vill veta mer (av nyfikenhet eller önskan om att prova) så finns det många bra sidor om detta på internet. Kom ihåg att läsa på inom ämnet och att börja försiktigt vid intresse att prova detta.

Källor:
Uttrycket BDSM
BDSMs betydelse (engelska)

Exempel:
Safelist

Att stå för vad man tycker och säger

Ni vet tillfället där någon ifrågasätter något man sagt och man plötsligt får ont i magen, blir torr i munnen och önskar att man inte sagt något? När det påbörjas en debatt i huvudet mellan önskan att man inget sagt och det faktum att man verkligen tror på det man yttrat sig om. Varför blir det så? Varför blir man så illa till mods?

Ett exempel; De personer jag väljer att inte ha i mitt liv. Det kan vara vänner jag väljer bort då de (enligt mig) skaffat dåligt omdöme, blivit direkt otrevliga eller av annan anledning är ett dåligt sällskap för mig.  Jag kan ärligt säga till andra att jag inte vill ha kvar honom/henne i mitt liv men att ta steget och säga det till personen ifråga är stort. Då är det lättare att bara ignorera, göra sig upptagen och låta det ”rinna ut i sanden”. För det är ju läskigt att ställa sig på sina två ben  och säga orden högt. Så fort man sagt orden högt så är det ”på riktigt” och det är då man blir rädd, att folk ska dömma en själv som en dålig person, att de ska börja ifrågasätta och därmed visa för dig själv att du gjort ett dåligt val.

Men om jag står för det jag säger då? Har andra rätt att dömma mig och mitt beslut? Nej, det tycker jag inte. Gör dem det ändå så är det deras beslut, det är de som får skylla sig själva. Antingen vägrar dem inse att det jag säger antagligen stämmer till viss del eller så är de för inkompetenta för  att förstå vad jag säger. Och med det sagt så är det dags att jag lär mig stå på mina egna två ben och säga vad jag anser rätt och fel och sluta vara så rädd för att bli dömd, annars får jag inget sagt och inget gott kommer om jag förvägrar mig själv att yttra mig.

Att vara enkel

Vägen du går idag, har du bestämt för fem år sedan att du ska gå.

Jag vill vara en person som alla älskar. En person som får folk att lätta på sin bekymmersamma min och byta ut den mot ett leende. Jag vill vara rolig och lättsam, allvarlig och förtroendeingivande, ärlig och rak på ett ömt vis.

Går det att vara sådan? Rättare sagt, går det att leva på det viset? Går det att vara lika enkel som ett barn?

Jag tycker ofta att vi människor gör det mer komplicerat än vad det är. Jag hör till gruppen som förstorar upp problem och får dem att verka mig övermäktig. Varför gör vi så, egentligen? Hade inte allt varit så mycket lättare om man var enkel? Då syftar jag på all problematik, inte enbart problemlösning (även känt som ”problem=panik’). Tänk så mycket lättare om man såg problem för vad de är, om man kunde vara ärlig på ett omtänksamt vis, om man delade med sig av så väl motgång som välgång? Tänk så mycket lättare om man var som ett barn.

Nu har i för sig barn lite svårt med problemlösar-biten, så väl som ”problem=panik’-biten, men personligen tycker jag att den sociala biten ofta är bättre hos barn än hos vuxna. En personlig hypotes: Anta att en peson med ansiktsskada möter en grupp människor (på ett sammanträde, på bussen eller på en fest). En vuxen individ i gruppen drar sig ofta för att fråga vad som orsakat skadan eftersom det kan vara ett känsligt ämne för personen med skadan. Ett barn däremot frågar då hen är genuint intresserad av bakgrunden till skadan. Om barnet inte frågar så har hen kommit till slutsatsen att skadan inte är intressant då den inte formar personen.  Ett annat underbart exempel är min pojkväns brorsdotter, 3 år. Då hon och hennes föräldrar var på stan möter de en kvinna i övre medelåldern som är väldigt propert klädd och har ett ”propert” beteende. Flickan stannar mitt framför kvinnan och utbrister ”åh, vad du är vacker!”.

Jag har ett djupt intresse för andra människor och jag värnar om dem. Jag vill vara enkel både för min egen skull och för deras. Jag vill ha självförtroende nog att våga stå för det jag tycker, att kunna gå fram till någon och ärligt säga att jag tycker hen är vacker, att kunna visa mitt intresse för människors liv utan att vara beräknande och få vinning av dess berättelse, att kunna våga leva och låta leva.

Världens välvilja rör mig…

Igår kväll såg vi film eller jag började kolla men bara pojk såg klart. Lika barn leka bäst. En film om den misär dagens barn och ungdomar lever i.

Trasiga människor gör mig alltid lika ledsen. Det faktum att minst 11 000 högstadieelever känner sig kränkta/mobbade, att av alla tjejer i åldern 13-30 år så har ~1% anorexi och ~2% bulimi, att det är en alldeles för hög siffra våldtäktsoffer och att det alltid blir slagsmål på krogen… Det är inte ok. För mig är det inte ok någonstans.

Men det är inte det jag vill skriva om, jag vill skriva om människors välvilja, om deras vilja att hjälpa och den positivitet som faktiskt finns. Jag satt nyss och läste om några vardagshjältar (Anton och Isak) och blev uppriktigt rörd. Det är inte bara sådana tillfällen utan en hjälpande hand på stan,  att vi i Luciatåget kunde röra några av skolans synkursare (äldre synskadade) till tårar, det stödet som finns på skolan, alla dessa saker är fascinerande för mig. Det gör mig glad, rörd och varm. Jag må låta gammalmodig enligt vissa men tänk efter själv. Vad finns det i din vardag som glädjer dig? Ofta är det saker vi helt försummat oss att upptäcka.

Tänk efter en stund. Vad finns det som gör dig glad? Vad finns det som gör dig rörd? Vad finns det att vara tacksam för?
Visst är det underbart att kunna känna tacksamhet, glädje, välvilja och att våga bli rörd?

När kommer barnen då?

Igår satt jag och pratade lite snabbt med Noah, angående lovet och så, och han sa vid ett tillfälle ”ja men det blir ju att man undrar: När kommer barnen då?”.

Det är ändå relativt ofta man får höra om förhållanden som gått väldigt fort. Jo men se Ann-Marie och Stefan de träffades på en fest hos en gemensam kompis och efter ett år hade de blivit ihop, blivit sambos, förlovat sig, köpt ny lägenhet/hus och Ann-Marie väntar deras första barn. Jag vet inte hur ni reagerar på sådana par men jag personligen har alltid tvivlat och tänkt att det nog inte kommer hålla. Inte på ett sarkastiskt sätt, tvärt om. Det har snarare varit ett svagt stänk av sorg i min tanke, där står det ett par som på väldigt kort tid satsat allt på sin kärlek till sin nya partner och vad händer då om allting plötsligt fallerar?

Plötsligt står jag i samma situation själv, att man träffar någon och plötsligt går allt väldigt snabbt. I mina tidigare förhållanden har det inte funnits någon anledning till att snabba på saker, saker som svaga känslor, psykiska problem, motsatta värderingar och så vidare har kommit i vägen (och tur är väl det, tänker jag i efterhand). Jag tänker att det här är annorlunda, jag vet inte varför men det känns annorlunda och det är väl känslorna som styr i sådana här situationer?

I mitten av oktober tog vi steget att våga bekänna våra känslor för varandra, min kille och jag (vi låg och hångla i min säng framför en film á la tonårskliché). Redan efter några dagar frågade han om jag ville vara hans men jag ville tänka över det, skyller gärna ifrån mig lite halvt på talesättet ”bränt barn skyr elden”.
I slutet av samma månad tog jag mod till mig och sa att jag ville ha det officiellt. Stor skillnad blev det inte, vi sov fortfarande tillsammans var natt, gick till frukosten tillsammans, skickade plutti-nuttiga sms och kivades när vi råkade på varandra på rasterna. Skillnaden sitter ju i vetskapen om att det inte är jag och du utan ett vi.
Oktober började med ett lov som vi spenderade tillsammans hos min familj.
Veckan efter det flyttade jag till hans korridor. Eftersom jag redan hade halva min garderob, datorn och allt studiematerial i hans rum var det väl lika bra att göra slag i saken. Korridor och korridor förresten, det är mest som en lägenhet vi delar. Vuxenpoäng?
Inte långt efter min flytt bestämde vi oss för att spendera julen tillsammans hemma hos hans mamma. Det läskigaste beslutet hittills om ni frågar mig… Även om det är mitt beslut så kan (och vill) jag ändå ursäkta mig lite. Det är nämligen andra året i rad jag inte firar jul med min familj (och vi syskon saknar varandra) men just i år blir familjens jul speciell, på ett negativt sätt, då mina föräldrar skiljde sig i våras. Därför tar jag chansen att vara med min pojkväns familj i stället.

Barnen då? När kommer dem? Och förlovningen? Villan, Volvon och vovven?
Visst har vi diskuterat ämnet barn (dock inte särskilt seriöst ska tilläggas) men jag säger stopp minst 5 år framöver. Fast jag funderar på att skaffa katt även om det nog inte har med saken att göra. Ni tror säkert att jag fått något hårt i huvudet efter det här inlägget, att jag mist förståndet och vill skryta med det. Saken är den att jag kanske skryter, i så fall är det ofrivilligt, och antagligen fått något hårt i huvudet med… Men sanning att säga så förstår jag nu paren som låter saker ”skena iväg”. Även om jag verkligen inte låter saker skena iväg, jag vänder och vrider på alla frågor lika mycket som förr. Det är bara det att det finns självklara svar i dessa frågor och då finns det inte så mycket mer för mig att göra än att le och göra det jag anser självklart.

Bästa kompis?

När man var liten frågade man ofta, väldigt ofta, ”vem är din bästis?” och som oftast svarade både jag själv och personen som frågat ”du”.

Det är ett bra tag sedan jag kallade någon för bästa kompis eller bästa vän och väldigt länge sedan jag kallade någon för bästis. Hittills har jag av flera anledningar tyckt att det är lite av olycksbringande att stämpla en specifik person i min vänskapskrets som bästa kompis. Inte så att jag har något emot att folk har bästisar, inte heller tar jag illa åt mig om någon säger att jag är dennes bästa vän. Det har bara blivit så att jag ansett det bättre att hålla alla på behörigt avstånd och likaså att vänner är vänner, oberoende av hur mycket hemligheter eller tid vi delar. På senare år har det blivit så att alla mina vänner räknas till min krets av nära vänner.

Så idag kom jag till en insikt. Alla mina vänner är mina närmsta vänner och alla mina närmaste vänner kan ses som bästa vänner. Kanske har jag tur med de personer jag stöter på i min framfart men det har helt enkelt blivit så. De jag kallar för vänner är de som alltid finns tillgängliga för stöd och rådfrågning. Många av dem är personer jag umgås allt för sällan med, mest på grund av avståndet då de flesta bor i andra städer (eller i andra länder) men också då vi håller på att växa upp och skaffa jobb som gör det svårt att planera in träffar. Dock är de fortfarande mina vänner och de har alla en speciell plats i mitt liv och i mitt hjärta.