Dikter

Dikter av mig, Wendy.
Välkommen att läsa och kommentera men kopiera inte utan min tillåtelse.

Allt är ett spel, jag följer bara reglerna
Jag kan inte låta bli att erkänna,
jag gillar det här.
Jag gillar spelet, jag gillar leken.
Gillar orden vi växlar
och leendet som spelar
på mina läppar.

Jag satte ribban,
du ändrade reglerna.
Jag följer dina fotspår
och följer dina regler.

Tvinga mig inte att välja
för det är inget jag säger till dig.
Jag tar chansen att leka katt.
Du är ingen råtta,
inget villebråd.
Du är bara en annan katt.
Skulle inte kalla dig en player,
det är bara så du beter dig ibland
när andan faller på.
Kanske är det min tur nu.
Att få spela det där spelet
jag aldrig vågat ge mig på.

För visst gillar jag spelet,
spelet utan skuld.
Och jag gillar när du kallar mig baby,
(sättet du ser på mig och
hur du sätter ett leende på mina läppar.)

Det finns fler som du,
det borde du komma ihåg.
Det finns fler spelpjäser än du och jag
på planen.

Det är inget fia med knuff,
mer som schack med planerade drag,
mer som sänka skepp med dolda fällor.

För visst gillar jag tafatt
och visst gillar jag att springa
för allt vad andan håller.
Och jag gillar när du kallar mig baby
och smeker mig över pannan.

Men det är allt ett spel baby,
andan håller inte livet ut.
Det är fullt av gropar på spelplanen
men än håller jag ut.

Visst gillar jag spelet
och leken vi leker.
Kom bara inte och säg att jag
fuskat mig till vinst
när vi väl står på andra sidan
mållinjen.

<35917
Halsen känns skrovlig och svullen.
Det trycker i mellangärdet
och svider i ögonen.
Önskan att stanna kvar
sticker i kroppen
som är förlamad av saknad.

Undran över ens egen blindhet
svävar mellan hyllorna
i det medvetnas bibliotek.
Hur kan man missa
de mest underbara människor
i farten,
på väg mot ett större mål
ovanför regnbågar och sorglösa romanser?

Att man kunde finna en sådan
tillflykt
var en väl gömd hemlighet.
En plats där man bara
kan vara,
låta stress och ångest flyta runt,
oförmöget att riva ens bröst.
En plats med lugn och tillförsikt
samtidigt som alla känslor flödar
runt omkring likt livsenergi.

En plats där
du känner dig hemma
redan när det första steget på
dörrmattan skett.
Där det är uppenbart att
vara känslostyrd
och att man därmed
är fri
från dess groteska makt man
är van vid.

Ett systraskap man aldrig skådat
som tar andan ur en med
sitt oskuldsfulla och rena
men plågade
uppenbarelse.

En vän
Jag behöver en vän man
kan ringa till mitt i natten
och bara snacka skit.
En som kommer över på en
promenad mitt i natten
och delar på alldeles för många
cigaretter.

Jag behöver en vän som förstår,
tröstar och kommer med råd.
En tillflyktsort.
Någon som får en att glömma
nuet.
Får en att tänka på allt bra man har.

Jag behöver någon att gråta ut hos.
Någon att gömma mig hos.
Någon som gör mina tankar klara
och ger mig förståelse över världens
problematiska trasnystan.

Jag behöver dig.

Svarta och vita moln har inget samspel
Jag ligger kvar i sängen
och halvsover till
huvudvärken bultar.
I huvudet är repeatknappen intryckt
och jag tvingas höra raden
where does the good go?
om
och om
igen.

Natten var fylld utav mardrömmar.
Att jag blev övergiven, sårad,
bortglömd, kränkt.
Medan andra gick genom porten
för lycka
fick jag stå kvar.
Jag drömde att alla mina vänner
åkte till fjärran länder och
hittade sina själsfränder.
Själv stod jag kvar i trasiga kläder
med ett trasigt hjärta
i gråa kvarter.

Varför gör det så ont att
vandra livets väg på slak lina?
Jag ligger kvar i sängen och filosoferar,
önskar att jag hade en cigarett.
Den enda garantin vi har i livet
är att vi dör.
Vilken tröstande tanke…
Jag skrattar bittert och
blåser ut låtsasrök från min
tänkta cigarett.
Det är inte värt att leva men
ändå vill man inte använda
sin garanti i onödan.
Förstår du hur jag tänker?
Jag nickar över frågan till en
låtsasvän som sitter på
min tänkta, röda matta.
Jag tar några halstabletter,
låtsas att det är lugnande,
mentala tabletter som
får en att tänka klarare.
Du är inne på en farlig väg,
min vän kommer närmre och
sätter sig på sängkanten.
Jag vet, säger jag.
Blåser ut den tänkta röken,
sväljer de mentala tabletterna,
lägger mig med huvudet i hennes knä.

Sånna som jag borde nog spärras in…

Move, you’re taking too much place in my head…
And so I’m walking around with you in my head.
Having my inner walls covered with your photographs and
your voice whispering in my ears.

I’m forced to admit that I knew this would happen.
That I kicked you out of my life but not out of my mind.
You were more than just a friend to me and
no one I could easily forget.
Just count the times I’ve cried for you and
all those times you kept me awake whole night.
Lost in my sweaty sheets,
blinded by memories, anxiety
and fictitious promises.

I remember you said that you were
throwing all my stuff away.
And in a desperate grasp for your attention
I claimed that you never tried to fix my heart
after you’ve broken it…
I don’t remember if you did or not.
And I’m too afraid to open up our archives.
Afraid that I will find that
you did everything you could
and
I was just a spoiled little kid
who knew nothing about the world or
how to treat my friends right.

And so I’m walking around with you in my head.
Having a conversation with myself,
pretending that we’re talking face to face.
I know that it’ll never happen.
I guess that doesn’t matter.
‘Cause you’re already filling my head
with whispers I create myself.

Nu är vi där igen
Nu är vi där igen.
Spelar samma inristade noter
på en harpa med bara en sträng.
Slår an strängen i mitt hjärta
med slag av missförstånd och
en svunnen tid.

Glömmer allt det goda.
Äts av allt det onda.
Gräver ner mig själv i
orättvisor och ambivalens.

Glömmer alla de råd som
givits mig.
Glömmer förnuftet.
Glömmer förståndet.

Nu är vi där igen.
Repeterar en pjäs
alla vill glömma och
ingen vill se.

Logiken är inlåst
och jag står kvar.
Med bultande hjärta som
kvider och våndas med
gamla skärsår.

Arg
Det gör mig arg att
du tror att det går
att fixa.
Att vi bara är två
vilsna människor i
livets labyrint.
Att våra världsrymder
klyvts till två och att det
bara är att vänta tills de
förenas igen.

Det här går inte att fixa.
Det finns inget kvar.
Det är ingen vas vi
tappat i golvet,
något vi kan klistra ihop.

Du frågar mig varför vi
går som fiender bakom
varandras linjer.
Du frågar mig varför
vi inte kan vara vänner.

Jag har inte ens gjort dig något.
Jag kryper undan så fort du
närmar dig.
Jag stänger in mig,
isolerar mig.
Låt mig vara ifred.
Men nej.
Du fortsätter fråga,
pocka på uppmärksamhet,
kväva mig med kärlek
jag inte vill ha.

(Jag mumlar mitt mantra.
Det är så dags nu?)

So I guess fairytales never ought to come true
All through our childhood we are fed with the most delicate fairytales with tiny silver spoons. Out of spoken and written words springs stories about a distant world, playing with our rich imagination. Using it to paint the most perfect world and play the most splendid music only played on the blissful kind of keys.And that is how we live our lifes. We rise in age and experience but keep our feet on our steady foundation made out of childhood dreams, fairytales and spun sugar. There are times when life it self gives us a good punch in the face and puts us on our knees. Yet we get up on our feet and struggle on, with our storybook strapped to our heart and the vision that it is all going to be all right.

But one day you stop. You hearken to what is beyond and what floats around you in life. You start to feel the pain life has given you. Suddenly the punch in the face turns into a sucker punch in the midriff and while gasping for air you try to get a grip of life.

It is then, in that very moment, you understand what fairytales really are. The world around you start to spin when you realize that fairytales are nothing but spun sugar that embed your mind. Nothing but false expectations given to the mortals through a crystal glass.